Fann mig själv på Debaser. "Numera" känt som Debaser Slussen. Debaser har ju växt och spritt sig och.. Well, jag var kanske inte stammis när jag var ung, men jag var medlem och var där några gånger i veckan. Gick dit själv utan att tveka för jag visste att det alltid fanns någon jag kände där. Jag var ca 19-20 år.
Det var över två år sedan jag var där. Finns så mycket dravvel jag kan säga om det faktumet, men jag kommer bara hata mig själv för det. Ni förstår ju vad jag menar. När jag flyttade till Stockholm siktade jag på att bo här ungefär ett halvår.
Jag trivdes när jag kom in. Sophie som jag egentligen inte känner så värst men ändå, hon hade skrivit upp mig på gästlistan och vi kramades när vi (jag, Jon, Johanna) hade kommit in. Jag upptäckte genast att jag kände igen personen som uppträdde. Det var Dan Berglund. Jag har sett honom på massa demonstrationer och morsan lyssnade på honom förr.
Han hade med sig en kompmusiker som alternerade mellan dragspel och klaviatur. Jag kollade på Dans fingrar och tänkte att han kunde ha varit, om inte en Cornelis eller Fred, så iallafall en Mikael. Sedan blev jag ledsen för jag vet att ingen av mina kompisar bryr sig särskilt mycket om Vreeswijk, Åkerström eller Wiehe. Men Berglund har inte sålt sig. Han harvar på.
"Jag har mer gemensamt med min mor än med de flesta av mina kompisar" tänkte jag. Och kollade på Dans fingrar. Jag såg mig om i publiken, fick en nick från någon som jag tror kan ha varit Horace Engdahl.
Sprang till tunnelbanan, ville bara hemhemhem. När jag kom till Fridhemsplan såg jag på klockan, den var bara typ tio, tänkte vafan. Klev av och gick in på något sunkhak, satte mig i baren och sög på en öl. Såg mig om. Alla var yngre eller äldre.
När ölen var slut hann jag precis med ett tåg hemåt. Kollade på nya avsnittet av Californication.
Igår såg jag A guide to recognizing your saints. Det var mer värt. Drömde till och med att jag körde över benen på en kompis imorse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar