Joe Hisaishi och jag

Jag dras till ytterligheter. Jag trivs egentligen rätt bra med det, men det gör det stundom svårt att leva med andra människor.

I söndags fick jag sms från Johanna. Hon undrade om jag var bakis, jag svarade något i stil med "Nu skall jag hålla mig borta från alkoholen ett tag. Som man brukar inbilla sig..."

Eftersom jag åker till Barcelona nästa onsdag tänkte jag att nio dagars uppehåll kunde vara ganska lagom. Så kommer man hem, tisdagkväll. Jag tittar på vinflaskan, vinflaskan tittar på mig.

Dricker upp den. Öppnar en öl. Mår bättre än någonsin. Njuter varje klunk. Men inser samtidigt hur mycket jag romantiserar bilden av dekadens. Drömmer om att bli en härligt levnadsglad och ödmjuk bohem som alla tycker är charmig med sitt lediga sätt och ständiga grepp kring ölflaskan. Vet innerst inne att miljoner försökt men ingen lyckats. Charmen övergår förr eller senare i pateti.

Plötsligt smider jag planer om att börja träna och äta hälsosamt, sluta med alkoholen annat än på väl valda festligheter och då i måttliga mängder.

Får tankar om att köra ett års syndigt leverne, ett års kristligt, ett års syndigt, ett års kristligt. Kanske skriva en bok om upplevelsen, kontrasterna, resultatet.

Var hemma hos Agnes en sväng efter jobbet. Vi drack te och talade om livet. Det var trevligt. Två fokuspunkter i samtalet var kärlek och droger, och hur vår syn/inställning till dessa har förändrats.

Nu ska jag ta en öl till. Och jag längtar till repet imorgon, lika mycket för att jag tänker dricka öl då som för att det skall bli kul att repa. Jag känner mig självdestruktivt attraktiv och tragiskt motbjudande på samma gång.